Kategorier
Uncategorized

Yttrandefriheten Sverigedemokraternas 
viktigaste verktyg – just nu

Självutnämnda yttrandefrihetsriddare skapar helt enligt plan nervositet bland politiskt korrekta normisar och hjälper Sverigedemokraterna till nya framgångar. Men att alltid ta snacket med debattörer och balansera varenda åsikt med kontrapunkter är inte att värna yttrandefriheten. Det är att dags för verksamma inom svensk media och politisk debatt att skaffa sig ryggrad och sluta agera populisters ögontjänare.

När Navid Modiri, som driver podden och talkshowen Hur kan vi? i sina kanaler beklagade sig över att Moriska Salongen i Malmö avbokat ett av hans samtal då de förstått att Jimmie Åkesson skulle medverka insåg jag att den svenska debatten är kapad. På sociala medier är det vardagsmat att massmedia, individer och näringsidkare skammas till att ständigt inkludera alla som kräver plats i yttrandefrihetens namn. Att Moriskan med hänvisning till att deras ägare får bidrag av Malmö stad och Kulturrådet ska skämmas för att de avbokat ett samtal de kände sig obekväma med får exemplifiera hur egennyttiga debattörer hotar in sig själva – och på köpet Sverigedemokraterna – i den offentliga debatten. Nejtackare blir antidemokrater. Det är i princip aldrig bortvalda samtal med företrädare för utsatta grupper eller minoriteter det upprörs över i denna metadebatt utan röster höjs först när det handlar om att nationalister och högertyckare förvägrats samtal. 

Kommunikationsstrategin fastställdes ett par år innan valet 2010, sen dess inkluderas Sverigedemokraterna i precis alla sammanhang verkar det som. Politiker och andra offentliga personer – eller för all del privatpersoner – som väljer att inte debattera med dem gör det på ideologisk grund och är därför emot yttrandefrihet, heter det. Resonemanget köptes av svensk massmedia för länge sen vilket under åren lett till många minst sagt obekväma situationer när Sverigedemokrater beretts plats i sammanhang de vare sig bryr sig om eller behärskar. De ska skohornas in i samtal om sport och kultur, tvingas till att skriva nyanserade debattinlägg och mysprata i samtalspoddar. Sen förra valet har det nu – åtminstone enligt KD och M – blivit dags att behandla dem som vilket parti som helst. 

Eftersom just möjligheten att göra sig hörd med rätta är så viktig i Sverige har det varit en perfekt strategi. Det må vara hänt att partiet bildades av nazister alldeles nyss, använder sig av tvivelaktiga sajter för att ljuga och elda på hat, huserar tonvis med Putin- och Orbánapologeter, kriminella och näthatare som ständigt förekommer i rasistiska och sexistiska skandaler. Ingen i det moderna, toleranta Sverige har lyckats argumentera för att de ska uteslutas från debatt. ”Så gör man helt enkelt inte i vårt land – här låter vi alla komma till tals” har de flesta riksdagspartier motvilligt resonerat på sina taktikmöten. I och med de senaste tre valen har det blivit allt enklare för Sverigedemokraterna då de med ökande tyngd kunnat hänvisa till sina riksdagsmandat och uppmana till rättvis demokratisk balans för att beredas plats i spalterna. Ingen redaktör med självbevarelsedrift har vågat ifrågasätta detta. Och när partiet i november i en opinionsmätning uppmättes till Sveriges största parti har de nu fått sitt starkaste argument hittills: ingen får vägra dem plats och tid – de är ju Sveriges största parti! Detta var för övrigt det argument Modiri använde när jag påpekade att det privata bolaget som äger Moriskan har friheten att boka och avboka av vem de vill, de är inte är ett statligt eller kommunalt debattforum oavsett bidrag. Då hävdades att, eftersom de kallar sig för politiskt obundna, måste de låta vem som helst boka lokalerna. Att detta inte heller stämmer, utan att Moriskan likt andra privatägda etablissemang självklart har laglig rätt att säga nej till alla från Hells Angels till Frälsningsarmén landar inte heller väl bland yttrandefrihetsriddarna. Enligt Sverigedemokraternas numera osynliga plan ska de dock brännmärkas som en antidemokratisk och antiliberal, ja rent av kommunistisk, institution. Precis som alla andra som gör som de vill och står upp för egna idéer och ideal om dessa inte passar.

Att det är en precis lika viktig demokratisk och liberal rättighet att välja bort sammanhang, debattörer eller partier ogillas offentligt och skarpt av Sverigedemokraterna. Tills vidare. Om de väl kommer till makten kommer det dock bli tydligt vad deras egentliga syn på yttrandefrihet är; den har vi redan sett goda exempel på inte minst i Jimmie Åkessons hemkommun – Sverigedemokraternas allra egna Täby Sölvesborg – där både Prideflaggor och misshaglig konst förbjudits. Det finns en enorm mängd exempel på hur partiet vill tysta allt från teatrar och radiokanaler till komiker och satirkonton på sociala medier. Det är plötsligt inte inte lika viktigt med stark yttrandefrihet när de själva kritiseras eller får sätta agendan. Deras gigantiska propagandaarmé fylld till bredden av unga datorkunniga män som med åren lärt sig exakt hur man håller sig på rätt sida av förtalsgränsen, har sen internets begynnelse förstått hur den Sverigedemokratiska slipsten ska dras och uppmuntrar och delar friskt varenda yttrandefrihetsriddare som med omätbara följarskaror ”äger ut” sina motståndare. Favoriter är de som svingar mest resolut och konsekvent mot vänsterliberaler som har mage att utöva sin frihet genom att säga nej till partiet och för den delen allt möjligt som anses icke pk. Detta har lett till att den svenska populärpolitiska debatten ofta tycks fullständigt domineras av mörkblå liberaler med kort stubin som hoppar på alla som inte vill ge Sverigedemokraterna en röst. Man ska helt enkelt skämmas om man inte inkluderar dem trots att deras enda poäng tapetserats över de offentliga och mediala rummen i mer än ett decennium. De har getts omotiverat stort utrymme på grund av rädslan för en högljudd fårskock som med censurplakat laddade bakom ryggen ständigt kräver mer utrymme för ett parti som vill begränsa yttrandefriheten – för andra. Men de medier som vridit kameror och mikrofoner mot Sverigedemokraterna har gjort sig själva till nyttiga idioter och landets väljarkår en björntjänst i sin jakt på varandras axelklappar och kortsiktiga annonsintäkter.  

Liksom många västerländska högerextremister och nationalkonservativa partier insåg Sverigedemokraterna för länge sen att de måste utnyttja yttrandefrihetsriddarna för att nå ut med sin propaganda eftersom denna avser polarisera med hjälp av radikalnationalistiska och inte sällan rasistiska idéer. Stärkta av sitt riksdagsinträde och kraftigt digitalt påhejade har de vågat gapa över mer och vunnit – de har fått omfattande gehör för sin kommunikation som egentligen är så undermålig att den inte borde kvala in ens vid svenska familjers middagsbord. Minns reklamfilmen där hotfulla kvinnor i burkor jagade svenska pensionärer eller ”Sorry about the mess here in Sweden”-tavlorna i Stockholms tunnelbana. Dessa satsningar var usla enligt vilka måttstockar som helst men fick tack vare det nervösa politiska debattklimatet enormt mycket större uppmärksamhet än bättre men mer sansad kommunikation. Parallellt med kampanjandet bjöd Sverigedemokraternas egna mediakanaler kontinuerligt på alternativa fakta kring debatten för att hela tiden lägga dimridåer runt eventuell kritik och 2018 lyckades de med hjälp av sin lika smarta som cyniska strategi förskansa sig bakom 17.5% av de svenska väljarna. Och allt pekar på att media kommer att fortsätta uppmärksamma dem trots att de har fått tala sig mörkblå exakt överallt de senaste tolv åren och sällan har något nytt att kommunicera. 

Utvecklingen har skett med hjälp av den moderna populismens verktygslåda: kringgå etablerad media med internets hjälp och skapa samtidigt etiskt förkastliga och därigenom brett uppmärksammade reklamkampanjer. När man har tvingat sig till en plats i samtalet kräver man – helst via proxy – att även alla andra öppnar dörren. För etablerad massmedia tycks det ha spelat mindre roll att partiets så kallade nolltolerans är ett uppenbart spel för gallerierna eller att Sverigedemokraterna kräver att alla ska lyssna på dem fast de själva inte lyssnar på andra. Och detta har sin förklaring: liksom sina systerpartier i andra länder har Sverigedemokraterna tidigare varit förpassade till alternativmedia men deras stora lycka kom i samband med att just denna exploderade i samband med digitaliseringen och plötsligt nådde riktigt många, som dessutom kunde sprida vidare materialet helt anonymt. Äntligen kunde de göra sin röst hörd! Inga flera vit revolt-klistermärken på lyktstolpar och fotokopierade pamfletter som slängdes i vattenpölar efter att fel mottagare läst ett par meningar. I en ny mediavärld som behövde driva klick med hjälp av förenklade snärtiga rubriker fungerade det perfekt med ett hungrigt enfrågeparti vars förmåga att identifiera och förstärka folks oro i en enda mening var osviklig. Att oron ofta var motiverad gjorde motståndare tandlösa. Andra partier kunde enkelt utmålas som att de inte tog saker på allvar – något som gjorde att de ryggradslöst tycktes ha glömt sina egna kärnvärden och i stället tävlade om vem som kunde vara radikalare än Sverigedemokraterna. Väljarna tycktes ju välja dem detta till trots! Det fungerade så där, kan man säga; likt trötta pensionerade fotbollsspelare som inte uppdaterat sig på reglerna sen 1976 tycktes de uttvingade på plan för att möta unga fulspelande målgörare – och blev förstås krossade. Men det spelade ingen roll om det handlade om arbetslöshet, sjukvård, skola eller kultur – enligt Populism 1A måste alla problem gå att härleda till en enda sak. Och det var det bara Sverigedemokraterna som kunde.   

Med hjälp av samma utnyttjande av yttrandefriheten som dörrsprängare har auktoritära antidemokrater använt sig av sociala medier och diverse libertära internetforum för att ställa till det rejält i västvärldens demokratier. Med draghjälp av global oreglerad kapitalism har de skapat effektiva acceleratorer för att leda en utveckling mot den polarisering och högerextremism som är så central för att folk ska börja åter hävda sina nationsgränser och isolera sig i misstro. I det trendkänsliga Sverige har ett folkligt men idiotiskt medialandskap dominerat av influencers och riskkapitalfinansierade produktionsbolag sett till att antiintellektualismen skaffat sig fast grepp om de som har tid att spendera på planlös mediakonsumtion. Ingen undgår att marineras i vulgär lyxkonsumtion, varvat med komiska debattörer som skriker sig hesa om Läget i Sverige för att sen titta vidare på den film Youtubes algoritm föreslagit som kanske handlar om att det faktiskt inte finns några bevis för att Greta Thunberg inte styrs av en judisk världskonspiration eller hur lyckan går att hitta i kalifatet.Ingen undkommer det hjärndöda innehåll som har blivit default för alla som vill nå framgång på de digitala annonsmarknaderna och i denna alarmerande värld är det inte särskilt konstigt att arbetslösa unga män söker sig till grupper att upptas i. Ingenting slår att hitta sammanhang när man drivit runt planlöst.

I den här jordmånen har Sverigedemokraterna sått sina främlingsfientliga, antidemokratiska frön i den svenska politiken – frön som i en dopad klickonomi nu kultiverats till starka träd med djupa rötter. Träd som bara kan fällas i en kraftig storm som aldrig tycks komma. 

På morgonen den 21 november 2019, precis när jag ska avsluta denna text, publicerar DN en debattartikel signerad Sverigedemokraterna: Ett osakligt och onyanserat public service måste reformeras. De förklarar bland annat att Sveriges (redan ultradigitala) public service behöver använda ”digitaliseringens förändrade förutsättningar” för att fungera bättre. Att reformera public service är enligt dem ”en av vår tids viktigaste kultur- och mediepolitiska frågor”. Men deras syn på hur digitalisering kan förbättra public service har inget med användarvänlighet eller teknologi och allt med innehåll att göra. De vill se till att ”minimera risken att vissa perspektiv glöms bort eller förtigs” och upplyser oss att public service kompletteras när ”medborgarjournalister sporrar varandra till hög mediekvalitet.” 

Det stundar payback time i mediasverige. De som hjälper Sverigedemokraterna till makten ska redan nu förstå att när partiet och inte en massa vänsterliberaler sätter agendan kommer det äntligen släppas fram röster som vågar rikta sig mot … makten?

Artikeln publicerades ursprungligen den 24 november i Dagens Arena.