Kulturkrig

Kulturkrig är en blogg som drivs av Mathias Strömberg och bevakar, kommenterar och kritiserar design, marknadsföring och kommunikation av och för kulturen: musik, teater & scenkonst, konst, litteratur, mode och formgivning. Kulturkrig tar även upp kultur- och mediapolitik, reklam och annat som faller inom ramarna för det självpåtagna uppdraget att kriga för kvalitetskultur. 

Manifest:

Jag är absolut inte tillräckligt hårdhudad för att bli debattör. Om jag ens skrivit en tweet som är lite raljant eller hårt formulerad vaknar jag med ångest på natten. Jag struntar hellre helt i att ”ta” debatten, är väl just så ”svensk” man kan vara, men jag är verkligen inte konflikträdd. Det är inte konflikten jag är rädd för, utan den tid och energi den kräver. Som en person som vill befinna mig i ständig framåtrörelse får jag lätt panik i de loopar av missförstånd jag ofta hamnar i på sociala medier. Det fungerar helt enkelt inte att ”ta debatten” eller att ens vara vänligt inställd till samtal. Inte för mig. 

Så: jag tänker nu alltså att jag ska börja skriva om kultur, det pågående politiska kulturkriget, kommunikation och upphovsrätt utan att egentligen ha någon större plan för var texterna ska ta vägen. Det finns ett relativt nyfött intresse hos mig för upphovsrätt och jag har nyligen börjat sätta mig in i den moderna rätten och alla de kultursfär- och näringslivsintressen som konstant påverkar samtliga skapare och konsumenter av konst. Eller konst och konst. Men vad ska jag kalla det? Kreativa konstnärliga uttryck av olika slag. Musik, litteratur, måleri och skulptur, film … möbler … mode? Ni förstår nog vad jag menar – allt som skapande personer skapar för sina medmänniskor att konsumera. 

Som många gånger genom åren mer eller mindre desillusionerad medlem i olika band, vid tillfällen både hoppfull konstnär och aspirerande romanförfattare har jag återkommande funderat på vad det faktiskt betyder att hamna i blickfånget, att ges ut, att få den bekräftelse ett kontrakt innebär – inte bara det kontrakt som skrivs med ett förlag eller bolag som tar sig an att ge ut det jag skapat utan även det lite abstraktare avtal som ingås mellan mig som skapare och den som mottar mitt verk. Det har alltid varit enklare för de outgivna och ouppmärksammade att påpeka att de inte riktigt bryr sig om det där kontraktet, de där pengarna eller den mediala uppvaktningen än att säga att de åtrår den; att de skulle skära av sig kroppsdelar om de bara kunde säkra ett par års fritt skapande. Skapande som ej förpassats till natten och helgen, eller om man hunnit bli äldre – till de där gryningstimmarna innan familjen vaknat. Skapande som inte innebär jagandet av bekräftelse i ”rätt” kanaler för att kanske, någon gång, sälja bit av sin konstnärliga vision för att nå upp över ytan rent ekonomiskt.

Eftersom antalet människor som känner att de har ett unikt kvalitativt skapande inom sig är tusenfalt överlägset i antal de som är den tilltänkta målgruppen; de som förväntas ta del av sagda skapande. Där jag bor, på den så kallade Hornsgatspuckeln i Stockholm, ligger till exempel gallerierna tätt; och varje månad har de vernissage. Trots att jag är förhållandevis konstintresserad har jag aldrig gått in på ett enda av dem eftersom jag från trottoaren tydligt kan se att de inte ställer ut min typ av konst (det är infantilt nationalromantiskt nonsens varvat med abstrakt ”jag bara måste måla”-konst och Carolina Gynning om vartannat. Men det säljer som fan. Det finns med andra ord en väldigt bred smak i samhället, och precis som inom politik vill jag att alla utom fascister både ska kunna göra sin röst hörd och välja sin stam. Gott så. Det är demokrati.

Precis som inom det demokratiskt politiska samtalet pågår inom kulturen ständigt en debatt om bra och dåligt, rätt och fel, högt och lågt, brett och smalt. På så sätt speglar konsten vårt samhälle väl. Precis som inom politiken debatteras det inom kulturen också väldigt svartvitt – en viss typ av musik är cool, inne, rätt eller en viss konst ska förbjudas från offentligheten eftersom den misshagar en viss tyckares smak.

Just definitionen av tyckare är 2019 väldigt viktigt för det djupare samtalet kring både kultur och upphovsrätt – vem är det egentligen som är avsändaren? Vem är det som gör sig hörd? Det må så vara att vi behöver både talangscouter i form av redaktörer och A&R:s, kuratorer, kritiker, smakdomare, gatekeepers, ministrar och politiska tjänstemän för att på olika vis välja och filtrera den flod av kultur som ständigt flödar, för att välja ut vad som faktiskt når ut till allmänheten. Men vad händer när alla är kuratorer? När allas smak är ledsagande? När politiker tycker att just deras personliga åsikt om till exempel Liv Strömqvists menskonst i Slussens tunnelbana är viktig, trots att det är just det – deras personliga åsikt.